Jag läser böcker på en grusväg. Jag sätter lurar i öronen, startar min bok och springer på samma väg jag har sprungit på i snart sju år. Faktiskt är det väldigt sällan jag möter andra människor, ändå är jag aldrig ensam. För varje löptur befolkas markerna av röster, möten och scener. För varje bok jag lyssnar på och för varje scen jag hör planteras ljudminnen. En glänta får sin bild: Ah, det var här William Stoner förälskade sig i Edith! Vid en bro hör jag Anna Maria Käll avslöja ett människoöde, och när dimman lägger sig över heden är jag i ett mystiskt deckarland … Trots att jag springer där det är glest med folk befolkas mina löpturer av möten och livsöden. Det är fantastiskt!
Varje bra berättelse tror jag får oss att förstå varför en människa gör som den gör, och just förståelse var ledordet för mig när jag skrev Jehåvasjäveln. Det är en bok där jag har använt min egen strikta religiösa uppväxt för att förstå hur människor kan vara kärleksfulla och samtidigt sätta upp regler som kväver och gör andra människor illa. Jag ville skriva en bok som handlade om modet att våga utmana sina sanningar och erkänna för sig själv att man kan ha fel. Och jag vill ta reda på vad som verkligen händer när man inser att man har levt hela sitt liv ”fel”?
Vi är alla både lika och olika, och därför är jag övertygad om att vi behöver berättelser som talar om liv och öden oavsett om de är självbiografiska eller helt skönlitterära. För mig har löpningen blivit ett tillfälle då jag med en berättelse i lurarna får lära känna fantastiska människors liv och öden. Det gör att jag aldrig igen kan bli den jag var då när jag trodde att människor var antingen goda ”får” eller onda ”getter”. På den tiden varken läste jag eller skrev romaner. Och jag sprang inte heller för den delen. Nu gör jag allt av det och livet lyser upp med människors olikheter och berättelser. Och vem vet? Kanske möts du och jag snart? Min berättelse Jehåvasjäveln finns att lyssna på oavsett om du springer eller inte.
