“Stefan Sauk ringde. Han vill veta hur dialekterna i boken låter.”
Boken var skriven och färdig att ljudsättas ett år efter att vi hade träffats på en sunkbar i Västerås city den där kvällen. Man var så nära mållinjen efter att ha kämpat med att bygga upp en värld som tidigare inte hade funnits förrän vi två började drömma ihop den en torsdagskväll i december. Nu var det inte bara svart och vitt på boksidor. Inom kort skulle vår värld även kunna höras. Den fiktiva orten som etablerades den där vinterkvällen ett drygt år tidigare när Johannes just hade ägnat en tid åt att vaka vid sin kära mammas alldeles för tidiga dödsbädd. Han var alldeles för trött på död, sorg och ensamhet. Joni kämpade febrilt att finna något av mening att säga.
När man inte kan prata om det enda som för stunden betyder något, vad fan säger man då?
”Ska du ha en till öl?”
”Vi tar två ipor, tack”.
Men så plötsligt uppstod en lucka i samtalet, en chans. Det var något Joni sa om hemorten Skinnskatteberg. Om en onanist som gäckade invånarna. Sedan sa Johannes något om tornet, det där skräckinjagande bruna taggen i metall som bröt siluetten i hans hemstad Hallstahammar. Det spottade ur sig rök och hade två röda lampor, som ögon, som lyste i natten, liksom bevakade invånarna. Visst var det en kuslig uppväxt? En fiktiv ort vid namn Bruksfallet började växa fram. Som numera myllrar av liv. Åtminstone i våra huvuden.
“Vi tar en till rom”.
Så fortsatte vi, genom minnena, in i natten, mot framtiden.
Våra västmanländska uppväxtorter sammanblandades och blev en i denna förhöjda verklighet som just skakats av några fruktansvärda dåd.
Bitar ur vårt förflutna vävdes samman och hittade sina platser i fiktionen. Onanisten Dyng-Nicke. Tim som tog sitt liv. Allt passade in perfekt. “Förstfödd” kom till liv.
En familj som går sönder men som vill bli hel igen. Ångest, skam och död. De mörka – men underbara! – miljöerna och bikaraktärerna fick ge puls och ytterligare ett lager till en rapp spänningsroman.
Den natten startade Johannes ett Google-dokument i taxin på väg hem. När han vaknade dagen efter hade Joni börjat knacka ner berättelsen som växte fram kvällen innan.
Ett år senare skulle vi få höra Stefan Sauks inläsning överträffa alla våra förväntningar. Han lyckades fånga varje vilsen Bruksfalletbos bräcklighet.
