För ett år sedan fick jag höra talas om ett rån mot en pojke på en gata i Ålsten, men det
var inte enbart offrets unga ålder som fick mig att rysa. Gärningsmannen var bara elva
år. Min deckarhjärna började genast spinna och när det var dags att sätta sig och planera
uppföljaren till Skamvrån, kunde jag inte sluta tänka på hur illa det faktiskt kunde ha
gått om rånet hade spårat ur. Elvaåringen hade nämligen en kniv på sig. Sakta men
säkert växte en skoningslös intrig fram med villaidyllen Bromma som kuliss. Självklart
finns det sprickor i fasaden även här, vilket vissa gör allt för att dölja.
Mytomanens tema är lögner, ett ämne jag tycker är spännande att utforska. Alla bär på
hemligheter, stora som små, men konsekvenserna kan bli livsavgörande om man inte
delar dem med någon. Och hur långt är du egentligen beredd att gå för att skydda någon
du älskar?
I höstas, tre veckor efter att jag lämnat in mitt råmanus till Mytomanen, läste jag i
lokaltidningen Mitt i Bromma att rån mot unga ökar, och att barn i Bromma är hårt
drabbade. Ungdomar utifrån kommer för att råna jämnåriga på värdesaker och
märkesjackor. Rånen är brutala. Enligt artikeln begås det i snitt tre ungdomsrån i
Stockholm varje dag, tre gånger så många som för fyra år sedan. I mitten av oktober
rånades en nioåring på sin mobiltelefon i en lekpark i Hässelby. Ett annat exempel är en
14-åring som var på väg hem från en fotbollsträning när ett gäng gav sig på honom i en
skogsdunge och tog hans jacka, skor och mobil. Råheten är extra bekymmersam, enligt
polisen i artikeln. Som författare strävar jag efter att skriva vardagsnära,
samhällsaktuellt och med hög igenkänningsfaktor. Men jag hade inte kunnat föreställa
mig att min fiktiva historia skulle vävas in så pass mycket i den bistra verkligheten.
I år firar jag tioårsjubileum som författare. Jag får ofta frågan hur mitt skrivande har
utvecklats under de här åren. Och eftersom mitt mål är att varje gång skriva en bättre
bok än den förra, så kräver det förstås en hel del. En text går alltid att förbättra.
Skrivandet är ett hantverk. Om jag är nyfiken, lyhörd och intresserad av feedback från
textkunniga människor som min redaktör och förläggare, så kan jag få med mig hur
mycket lärdom som helst. Och det har jag fått. Jag brukar säga att jag går i en livslång
författarskola.
Själv älskar jag att läsa deckare som fångar mig redan i första kapitlet, fortsätter att hålla
spänningen vid liv, och sedan avslutas på ett överraskande sätt. Och det är så jag själv
försöker skriva. Mina poliser som faktagranskade Mytomanen före tryck tyckte att det
här var min bästa bok hittills, och det gjorde mig enormt lättad och glad. Nu återstår det
att se om du håller med. Jag önskar dig en spännande stund med Mytomanen!
Kram Sofie
