”Skriv något underligt”, sa Charlotta Jonsson när hon hörde att jag skulle gästblogga på Storytel. ”Som när jag var ute och gick på kyrkogården häromnatten, iklädd endast trosor, morgonrock och foppatofflor?” sa jag. ”Skulle inte tro det.”
Att vandra runt på en kyrkogård mitt i natten är något som min romanfigur Raili skulle kunna göra, men det är inte Railis och Ylvas bravader jag tänker skriva om nu (böcker som för övrigt ovan nämnda Charlotta Jonsson läst in med bravur), utan min nya bok som just släppts. Siri är första boken i Jakten och en fristående uppföljare till min dystopiska serie Purebred. Jakten har, precis som Purebred, ett flertal teman. Ett av dem är att historien upprepar sig. I Purebred råkar det framtida Europa ut för ett nytt WW2, och i Jakten jagar vännerna från Purebred krigsförbrytare.
Jag tror att alla författare känner en tomhet någonstans i all upprymdhet, extas, lättnad och utmattning efter att ha satt bokens sista punkt. När jag satt den där punkten efter det sista ordet i Purebred III – Generalens älskarinna, kände jag något mer. En undran. Vad händer nu? Alla karaktärer i mina böcker är levande för mig, och jag bryr mig om dem. Dock vet jag inte hur deras framtid ser ut förrän jag skriver den. Så jag skrev Siri och Tatra, och under tiden texten växte fram förstod jag att det inte var en dystopi jag arbetade med, utan en spännande och mörk kärlekshistoria. Mina vänner i Purebred må jaga krigsförbrytare nu, men de älskar, sörjer, hatar och lider också.
Det var en rejäl färd de tog mig med på, Whanzi och gänget, och när jag svettig och andfådd tryckte fram den sista punkten, hade alla frågor efter Purebred fått sina svar. Nu undrar jag andra saker, och det ska bli spännande att sätta mig och skriva igen, det enda sättet att få veta. Först ska jag dock ta tag i Virvelvind, Railis och Ylvas fjärde äventyr, för det har jag lovat Raili.
Varför jag vandrade runt på kyrkogården mitt i natten? Jag bor vid en 1100-talskyrka, och grannen, som var ensam hemma, ringde och väckte mig. Hon hade upptäckt flackande ljussken och ett upplyst ansikte innanför kyrkomuren. Vad annat kunde jag göra än att dra på mig morgonrocken och foppatofflorna, koppla min dalmatiner Molly och ge mig iväg? Jag fann bara gravar i ficklampsskenet, som tur var, men lyckades antagligen skrämma alla icke sovande Lyckornabor sanslösa. Grannen var dock tacksam.
