Jag stötte på berättelsen om det brutala överfallet på Sandby borg på Öland under
folkvandringstid flera gånger. Kanske ämne för en roman?
Men jag tvekade. Hur skriver man om en massaker? Hur skildrar man ett skoningslöst
dödande av små barn och av försvarslösa ungdomar och vuxna så att jag själv orkar berätta
och läsarna orkar läsa?
Jag for till Öland. Jag besökte resterna av borgen där de dödas ben fortfarande ligger kvar
under torven och sanden. När jag stod där, hörde jag dem: barnen som grät, ropen, rösterna.
De viskade i vinden: glöm oss inte! Och jag svarade: Jag ska ge er liv! Jag ska ge er
upprättelse, återge er värdigheten. Jag ska berätta om er och det som hände.
Ingen vet säkert vad som hände eller varför. Min version är en av flera möjliga. Men det
viktigaste för mig var människorna. Vilka var de? Hur levde de, vad trodde de på, vad drömde
de om?
Tvillingarna Jorunn och Joar dök upp tidigt, hon stark och modig, han mild och mjuk.
Trälflickan Sol började lysa, sierskan Groa och barnens rödhåriga far Hariwaldar steg fram.
Och där kom en vacker pojke i blått med lysande blå ögon. Vem är han, vad vill han?
En historia växte fram, bilden av ett samhälle styrt av våld och guld, en manlig värld där
kvinnorna är underordnade, men inte maktlösa.
Ur molnen störtade en väldig örn.
Svärdet Odins eld drogs ur sin skida.
Berättelsen började leva.
/Elvira Birgitta Holm
