När jag började på min bokserie om sekten på Dimön var skrivandet till att börja med ett
försök till självterapi. Det hade gått flera år sedan jag flydde från scientologernas
högkvarter utanför Los Angeles efter tjugo år som sektmedlem. Den första tiden i frihet
bodde jag och min man i San Francisco. Den eviga våren och sommaren, och allt vi måste
göra för att hitta tillbaka till det verkliga livet, höll minnena på avstånd. Det var inte
förrän den första, mörka, bistra hösten då vi flyttade hem till Sverige som allt hann
ikapp. Ångesten. Mardrömmarna. Olika versioner av samma dröm. Jag var tillbaka i
sekten, men den här gången gick det inte att rymma. Ibland vaknade jag mitt i natten av
att jag skrek. Ibland vågade jag inte öppna ögonen på morgonen av rädsla att det inte
varit en dröm.
Det var en god vän och journalist föreslog att jag skulle börja skriva. ”Ditt liv låter som
en thriller, Mariette. Skriv en spänningsroman.” Och när jag väl kom igång gick det av
bara farten. Det var något magiskt, befriande med att låta mina karaktärer återuppleva
min tid i sekten och upprepa mina idiotiska misstag. Det skapade ett behövligt avstånd
till allt. Många gånger har jag fått frågan hur mycket i mina böcker som är självupplevt
och alltid svarat: ”Nästan allt. Men det var värre i verkligheten.”
Nu, när jag har avslutat Striden om Dimön, den femte boken i serien, har ekot av
minnena från sektlivet börjat blandas med livet utanför. Det är så mycket av det jag
upplevde som sektmedlem som återspeglas i dagens samhälle. Jag har förstått att
sektmentalitet inte är begränsad till en sluten, fantastisk rörelse. Den finns lite överallt. I
ett misshandelsförhållande. I en mobbningssituation. På en osund arbetsplats. I en
familj. Jag har också insett att flockmentalitet, hjärntvätt och manipulation kan lura i det
fördolda på de mest osannolika platser.
På ett personligt plan handlar Striden om Dimön om att våga lämna allt som varit ens
liv. Jag ville låta en av mina karaktärer fatta ett sådant beslut och tvingas landa i ett
totalt vakuum. Inga vänner. Ingen familj. Ingenstans att bo. Helt utan ekonomiska
resurser. Men ändå fri. Att bestämma sig är oerhört svårt och ofta måste man göra det
på egen hand. Ensam med sitt samvete, sin intuition, sin känsla för rättskaffenhet.
I grund och botten är Striden om Dimön en thriller om två psykopater i närkamp, och
som alltid i mina böcker är det spänningen som driver handlingen. Men jag hoppas att
samtidigt kunna inspirera läsare som är en liknande situation som jag var i för så många
år sedan. Ensam med att fatta det besvärliga beslutet: ska jag stanna eller lämna?
Till de som undrar säger jag att livet nästan alltid blir mycket bättre när man vågar.
Det är svårt. Men det är värt det.
