En död kvinna i en säck. Naken. Inga ledtrådar. Jo, en. Ett spelkort. Avrivet på hälften. Varför ligger det där? Och, framför allt, går det att ringa in gärningsmannen utifrån det?
När jag sommaren 2016 tog min laptop och satte mig på planet till Las Palmas var det några av de frågor som hamrade i min hjärna. Jag hade ett tag umgåtts med tankarna på att lyfta fram rättspsykologers arbete i en polisgrupp. Och jag ville att hjälten skulle hitta ett sätt att provocera gärningsmannen till att kontakta polisen.
Veckan på Gran Carnaria (en av mina favoritstäder där en del av boken tillkommit, den andra är Palma de Mallorca), då jag vände på dygnet och hackade mig fram till ett par kapitel som blev inledningen till ”En avgörande ledtråd”, sa mig två saker: 1. För att det skulle bli trovärdigt måste jag skapa hjältinnan så att läsaren ”accepterar” henne och köper det hon gör och säger, 2. Det skulle bli en story som stack iväg i omfång, det fanns sååå mycket att berätta.
Så här i efterhand, typ fem år senare, sitter jag med en bok på 613 sidor, en hjältinna som heter Michelle Mohlin och som har en ryggsäck av bekymmer (stackarn) – dessutom engagerad i ett hem för misshandlade kvinnor när hon nu inte, motvilligt, dras in i polisjakten på en mördare som inte skyr några medel. När Michelle själv dessutom – i en oväntad twist mitt i boken – blir måltavla, läggs en högre växel in och förändrar tonen i boken. Tuff story? Mm, men det hör genren till. Någon har räknat fram att det är åtta dödsfall – men det nog fler. En bra deckare ska ju vara handlingsorienterad, dvs det ska finnas en framåtrörelse. Det har den här definitivt.
Allt utspelas i Göteborg med omnejd. Jag är ursprungligen skåning (från Landskrona) men har bott här i femtio år nu (jag är modiga 74 år) och kan skildra stan bättre än någon annan i landet. Det jag skrev om trovärdighet gäller i högsta grad också miljöskildringar – göteborgare kan känna igen sig medan handlingen armbågar sig fram.
Blir det en fortsättning om Michelle Mohlin? Svar: ja, men jag säger inte när. Mitt sätt att skriva är nämligen starkt beroende av en elak skurk – och det tar tid att ”värka fram”. Utan en sådan, som balans mot upp min godhjärtade hjältinna, kan nämligen inte ”skådespelet” börja. Så – för att parafrasera Agatha Christie: ”Ge mig en bra skurk och jag ska skriva en bra deckare.” Och dessutom skriver jag inte fort. Jag kallar det skämtsamt ”två-steg-fram-och-ett-tillbaka”. Då tar det tid. Men jag är snudd på förälskad i Michelle – och tänker inte släppa henne. (Mer om mig på min hemsida: petergissy.se)
