Min hjärna.
Min arma, fantastiska, stackars och stundtals briljanta hjärna, som har en fundamental skruv lös – men på ett bra sätt.
Det är väl där jag borde börja dagens inlägg.
Att vara mig innebär en hårt arbetande hjärna med idéer som strömmar in från morgon till kväll. Så fort jag inte aktivt arbetar med ett manus dyker det upp nytt stoff som kan bli potentiella böcker.
Är alla idéer bra? Verkligen inte.
Liknar de varandra? Inte alltid.
Men de flesta har en sak gemensam – jag har en förkärlek till det som är udda. Om det så är en enstaka karaktär i en i övrigt traditionell feelgoodroman eller om det är huvudpersonen i en mysdeckarserie, så är det alltid något i mina böcker som inte följer den typiska mallen. Och för mig är det viktigt. Jag tror stenhårt på att alla inte behöver vara stöpta i samma form.
Men vad gör jag då med alla idéer? Blir samtliga omvandlade till böcker? Absolut inte. De flesta är som trollsländor och dör efter ett dygn, eller bara ett par sekunder.
De kan dyka upp när jag proppar diskmaskinen överfull och hastigt stänger luckan innan någon ser mig. Eller när jag slötittar på tv-serier. Eller när jag betraktar människor omkring mig i ett väntrum. Den gemensamma nämnaren är att något jag uppmärksammar blir till något helt annat i mitt huvud. Det kan bli en hel historia eller bara en scen. Kanske skrattar jag. Kanske gråter jag.
Men en del av dessa idéer är inte trollsländor, utan hänger kvar. Jag går och tänker på dem, fabulerar vidare.
Det kan handla om en särskild sak jag vill belysa, som anhörigskapets utmaningar, som plötsligt blir till en fiktiv familj och sedan blandar sig med en liten bys kamp för att behålla sina turister – likt min debutroman ”Som i ett vykort”. Eller så är det en förläggare som söker manus i en för mig ny men tilltalande genre som förtrollar min egen deckarfantast till syster till privatdetektiv – något som var starten till mysdeckaren ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken” och dess uppföljare.
Men om jag får så många idéer, hur vet jag då vilka idéer som jag ska jobba vidare på? Egentligen har jag bara ett sätt att arbeta. Jag satsar på idén som jag helt enkelt inte kan släppa.
Så har det varit med både ”Som i ett vykort” och ”Katarinas eminenta detektivbyrå”. De har blivit som filmer i mitt huvud som jag bara måste blåsa liv i.
Och nu hoppas jag att de ska få komma ännu mer till liv när du lyssnar på dem. För vem vet hur de tar form i just ditt huvud?
