Det hela började med att min vän Erik Törnlund, just hemkommen från en längre utlandsvistelse, överraskande deklarerade att han ”nästan skrivit en bok” och inbjöd till författarhelg i fyrvaktarstugan på Holmön. Jag tackade ja med det kinesiska ordspråket Varje människa ska plantera ett träd, ha ett barn och skriva en bok. Dessa tre lever efter oss och försäkrar oss om odödlighet klingande i bakhuvudet. De två första punkterna var avverkade: en finsk hänggran var planterad och rotad i stugan och två söner har jag fått, båda har överlevt till tonåren, vilket får betraktas som lovande.
Missmodigt läste jag om och om igen de få meningar som jag åstadkommit, samtidigt som Erik Törnlunds muntra smatter på datorn hördes i rummet bredvid. Jag kokade kaffe, gick ut med hunden, kokade åter kaffe. Strök de meningar som jag dittills skrivit. Så höll jag på.
Jag ville skriva en deckare som utspelar sig i Västerbotten. Jag stirrade förfärat på min första halva sida de följande veckorna. Vad ville min historia egentligen? Borde jag inte skriva ett synopsis? föreslog min fru. Jag provade, men tyckte inte att det blev bra.
Läste Stephen Kings Att skriva. Så här skriver han: Berättelser är reliker, delar ur en ännu oupptäckt värld som fanns där före oss. Författarens uppgift är att använda sin verktygslåda för att få upp så mycket som möjligt ur marken i ett stycke.
Kanske är det sant? Det fungerar i alla fall som förhållningssätt för mig. Huvudpersonerna gör inte alltid som man tänkt sig och ibland dyker oväntade twister upp ur tomma intet. För så är det. Hade någon sagt detta till mig innan jag började skriva själv skulle jag haft svårt att tro på det.
För mig som tidigare strövis sysslat med att skriva några texter till studentspex och sketcher i
nyårsrevyer känns det naturligt att söka feedback. Skrattar folk är det komedi, annars är det
något annat. I värsta fall slöseri med tid. Ganska enkelt. Mycket svårare med en bok. Min fru,
mina systrar, vänner och ibland bekantas bekanta har tålmodigt läst och kommenterat. Så
oerhört värdefullt. Därefter lektörens och redaktörens stålbad. Även dessa helt nödvändiga.
Jag ville skriva en deckare som utspelar sig i Västerbotten. Om inlandet och dess fjäll. Om
människor i små byar. Om maktens korridorer på Region Västerbotten. Om sjukhusets alla
skrymslen och vrår, underjordiska kulvertar och undangömda mötesrum. Om pengar och
tillfälligheter. Om tillkortakommanden som oavsiktligt går i arv.
