Jag var nog en sån som trodde att då är då och nu är nu. Att människor som levde förr var av en annan sort och att vi moderna nutidsmänniskor inte har nånting med dem och dåtiden att göra.
Men så började jag lyssna på berättelser. Om min farmor, om mormödrar som rest iväg och om andra som blev kvar men längtade. Jag började kika i arkiv, lyssna mer koncentrerat för att så småningom faktiskt förstå. Och en dag såg jag henne framför mig, Betty. Sjuttonåringen från Hudiksvall som blossande ivrig sitter på tåget ut i världen för att bli hembiträde i en fin familj i Stockholm. Generad över de i Stockholm så omoderna flätorna och med en brinnande längtan efter bildning och ett annat liv.
Då kände jag igen mig i min egen längtan och i drömmarna. På något förunderligt vis var det som jag började lyssna inåt för att förstå dåtiden och så kom berättelsen om Betty och Räkna hjärtslag till mig. Och märkligt nog upptäckte jag även att mycket i det som hände hade paralleller till vår egen tid.
Ett Stockholm strax före andra världskriget borde kännas avlägset men när jag grävde ner mig i arkiven och frossade i tidningar, musik och böcker från tiden så kom allt nära. Jag tänkte, kände och andades år 1937. Min make tvingades fredagsmysa i sällskap med mig, Sickan Carlsson-filmer och Ulla Billquist-musik. Plötsligt insåg jag att det inte var så mycket som skilde Bettys tid från det jag själv känt som ung eller det som beskrivs i nutida ungdomskultur.
Hembiträdet Betty fångade mig och historien om henne växer alltmer. Som det ser ut nu blir det minst en bok till innan jag är färdig. Men kanske måste jag först muta min make om han ska orka med flera Tutta Rolf-filmer och Min soldat på repeat?
